Då föddes det vi idag kallar för vikingatiden

Den epok vi betecknar som vikingatiden omfattar vad arkeologer brukar hänvisa till som yngre järnålder, vilken varade från andra hälften av 700-talet till andra hälften av 1000-talet. I allmäneuropeisk historia räknas eran till slutfasen av tidig medeltid och början av högmedeltiden.

I svallvågorna av de politiska förskjutningarna under Napoleontiden (1799–1815), när Danmark miste Norge och Sverige miste Finland, slog tankarna på folksjäl och nationell identitet rot över hela Europa. Man sökte nationalistisk inspiration till att häva traumat efter de militära katastroferna. Skandinaviska intellektuella vände blicken mot den epok då även de nordiska hövdingadömena omvandlades till kristna riken.

Vikingatiden blev en era att drömma sig tillbaka till och söka att efterlikna. Resultatet var att en märklig snedvridning av historien uppstod. Företeelser som inte hade mycket med varandra att göra, men som sammanföll tidsmässigt, buntades ihop och lyftes upp som typiska för vikingatiden.

NORDBORNAS FÄRDVÄGAR sträckte sig över stora delar av världen. På utställningens interaktiva jordglob kan du se var de olika områdenas nordbor ställde sina färder.

En demografisk expansion

I hela Västeuropa ökade folkmängden under epoken, ända till 1300-talet. Kulturlandskapet utvidgades, ny jord lades under plog eller årder (redskap som till skillnad från en plog inte har någon vändskiva). I jakt på fler betesmarker och nya åkrar bosatte sig folk från västra Skandinavien på Nordatlantens öar – Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Färöarna, Island och Grönland. I den mån det var möjligt var expansionen fredlig, men undantag fanns. Kolonisationen genomfördes av vanliga stormän och bönder som ville få det bättre – mer livsrum och rikare marker. Som en följd av denna utveckling upptäcktes även nya länder, med Vinland (Nordamerika, omkring år 1000) som det mest kända exemplet.

En merkantil expansion

Folkökningen var en bidragande orsak. Fler människor innebar fler köpare. Marknaderna växte. I synnerhet frisiska köpmän (bebodde det låglänta området mellan Rhens och Ems mynningar) tog tillfället i akt att etablera sig i hamnar och köpstäder vid Nordsjöns och Östersjöns kuster. Gutar, svear, daner, norrmän och andra folk var inte sena att följa dem i spåren. Detta ledde till grundandet av nya städer och handelsplatser – exempelvis Hedeby, Birka och Skiringsal – som konkurrerade med, eller kompletterade, äldre makt- centra som Lejre, Lade, Uppsala och Uppåkra. I öster slog sig nordbor ned vid floder som Volchov och Dnepr, allierade sig med östslaviska stormän och byggde upp det välde som senare utvecklades till Ryssland. Kontakter knöts också med Bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel, som nord- borna kallade Miklagård.

Ett uppsving för krig och plundring

En logisk följd av handelsutvecklingen var ökningen av krig och plundring, men uppsvinget berodde också på den nya sjöfartstekniken – klinkbyggda båtar som kunde ta sig långt in i grunda havsvikar och floder. Många vikingar var närmast att beteckna som sjörövare som lurpassade på handelsmän och slog till mot dåligt befästa marknader. Andra var mer ambitiösa. De seglade till de frankiska rikena på kontinenten och till de brittiska öarna, där de angrep kloster. Det var inte ovanligt att vikingahövdingar erövrade eller erhöll områden att förvalta och försvara, exempelvis Normandie och Dublin. I England var vikingarna så framgångsrika att en stor del av det erövrade landet under 800-talets andra hälft och början av 900-talet lydde under Danelagen, ”där dansk lag gäller”. Väl att märka reste andra stridslystna nordbor österut och krigade för fursten i Kiev eller kejsaren i Konstantinopel. Den senares nordiska främlingslegion, väringagardet, var en av 900-talets och 1000-talets europeiska elitstyrkor.

De första stabila Skandinaviska rikena utvecklas

Ett skäl till det var de rikedomar som plundringsekonomin gav hövdingar och småkungar. Rikedomarna möjliggjorde en mer energisk regional maktutveckling än tidigare. Ett annat, och viktigare, skäl var de allt tätare kontakterna med Tyskland och England. Nordbornas hövdingar och kungar imponerades av de tyska och anglosaxiska kungarnas maktställning gentemot sina undersåtar, och de blev medvetna om de fördelar kristendomen medförde i form av välutbildade präster, en kyrklig infrastruktur och en religiös tro som länkade kungamakten till Gud. Under andra hälften av 900-talet byggde Harald Gormsson (Harald Blåtand) upp ett danskt rike efter tyskt mönster, och det dröjde inte länge förrän även Norge och Sverige omvandlades till kristna medeltidsriken. Riksbildningsfasen övergick stundom i kraftfull expansion mot grannarna. Den danske kungen Knut den store byggde på 1010- och 1020-talen upp ett veritabelt Nordsjöimperium genom att lägga under sig både England och Norge.

På den fem meter långa tidslinjen kan du följa de parallella historierna; Kolonisation och upptäckter. Handel och merkantil expansion. Plundring och krigisk verksamhet. Och Riksbildning.