Den mest populära ädelmetallen under vikingatiden var silver och det användes både som betalningsmedel och som material i föremål. Än idag finns många silverskatter från perioden bevarade. 

Nordborna hämtade silver från andra delar av världen och smälte ner det för att sedan tillverka nya produkter, såsom utsmyckningsdetaljer, smycken eller föremål helt i silver. Mynt från andra områden än Skandinavien användes även som lokala betalningsmedel, eftersom det var vikten av själva silvret som avgjorde myntens värde. Värdet fastställdes genom  att placera silvret på en våg med motvikter. Mynten kunde klippas i mindre bitar för att uppnå det eftersökta värdet. Många silvermynt som hittas av arkeologer är därför ofta halva, eller i ännu mindre bitar. 

De vikingatida mynten kom från flera områden, däribland Västeuropa, Mellanöstern och Bysantinska riket. Vid vikingatidens början var arabiska silvermynt mest förekommande men under 900-talet blev istället västeuropeiska mynt vanligare, däribland engelska. Många av de engelska mynt som har daterats till cirka år 1000 kan säkerligen ha varit en del av så kallade danagälder - en sorts skatt som engelsmän betalade till nordbor för att slippa plundringar. Eftersom mynt ofta präglades med namnet på en regent, används de ofta som hjälp vid dateringar av fyndplatser. 

I dagens Sverige finns det närmare 1000 kända silverskatter, varav ungefär 500 har hittats på Gotland. Silverskatterna består av varierande mängder olika silverföremål, som i något syfte har grävts ner. Det finns flera teorier om varför skatterna har grävts ner, däribland att de har fungerat som ett offer till högre makter eller för att kunna användas i efterlivet, eller att silvret gömts för att hållas säkert.
Den största vikingatida skatten som har påträffats är Spillingsskatten från Gotland. Skatten väger 67 kilo och består bland annat av smycken och 14300 mynt, varav de flesta är arabiska.