En stor del av befolkningen på vikingatiden var trälar, det vill säga slavar. Trots det så vet vi väldigt lite om dem. Detta kan förklaras med att arkeologer använder sig av lämningar och föremål för att förstå vilka de vikingatida människorna var, men då trälarna inte hade några ägodelar blir det svårare att fastslå hur de levde. 
Forskare tror att runt en tredjedel av befolkningen under vikingatiden var trälar. Eftersom mycket om trälarna ännu är okänt så nämns de inte särskilt ofta i historieskrivning av vikingatiden, trots att de var en stor tillgång under perioden. Stora gårdar hade ofta ett antal trälar som fick utföra det tyngsta arbetet, som att mala mjöl och sköta djuren. En vanlig fördom om vikingatida slavar är att de ska ha varit undernärda och svaga, men det var inte alla som hade det så dåligt ställt. Vissa kunde troligtvis leva ett relativt gott liv på gården och det var fördelaktigt för husbonden om trälarna var mätta och friska, eftersom de då kunde arbeta hårdare. Det fanns en hierarki även bland trälarna - vissa av dem hade fler ansvarsområden och mer inflytande, medan andra hade en sämre ställning. Trälarna var däremot rättslösa i förhållande till sin ägare och dennes familj. Ägarna kunde göra vad de ville mot sina trälar, eftersom de var deras egendom. Det blev inga större konsekvenser av att ha ihjäl sin egen träl. Att döda en annan persons träl ansågs däremot som en stor ärekränkning och var straffbart. 
Det fanns flera anledningar till att folk blev trälar under vikingatiden. Människor kunde födas eller tvingas in i träldom. De kunde även säljas eller dömas till träldom av tinget. En del kunde även frivilligt överlämna sig som trälar då det ofta innebar mat och husrum. Både vuxna och barn kunde bli trälar och de kom från olika geografiska områden. De kunde vara från Skandinavien såväl som från andra delar av världen. Många var krigsbyten och unga kvinnor köptes och såldes ibland som sexslavar.