I Vitae Ansgarii av ärkebiskopen Rimbert beskrivs hur missionären Ansgar får i uppdrag att kristna svearna. Efter äventyr och utmaningar tar Ansgar sig till Birka på 800-talet där han lyckas inrätta en församling, som dock inte blir särskilt långlivad. Ansgar gjorde fler försök, men inte heller dessa klarade sig på sikt.  

Många av de förkristna sederna var seglivade bland svearna. Däremot vittnar många runstenar runtom Mälardalen, med kristna budskap och motiv, om att kristendomen var väl utbredd på 1000-talet. I västra Sverige, Danmark och Norge fick kristendomen till viss del fäste redan på 800-talet. Missionärer från främst Frankerriket konverterade lokala ledare och kungar, som sedan påverkade människorna i sin omnejd.  
De första missionerna till Skandinavien vi känner till skedde redan i början av 700-talet.

Kristendomen som politisk kraft 

De vikingatida kungarna i Skandinavien förlitade sig på sina jarlar och personliga allianser för att kunna utöva makt och inflytande. I Frankerriket var kyrkan en viktig del av kejsarens makt. Denna modell ville många skandinaviska kungar med tiden efterlikna.   

Städer planerades efter kristna förlagor i närhet till centralplatser som varit viktiga under förkristen tid, exempelvis Lund och Sigtuna. De första kyrkorna var byggda i trä. Under utgrävningarna i Varnhem i Västergötland har arkeologer hittat lämningar av en äldre träkyrka, troligen uppförd på 900-talet, på samma plats som en senare kyrka av sten. Runtom kyrkan har man även funnit kristna gravar från 800-talet. Området ingår idag i Skara stift, vilket är Sveriges äldsta, med rötter  
i 1000-talet.  

Olof Skötkonung var den första kungen i Sverige att prägla mynt, även detta med inspiration från Frankerriket, vilket särskiljer honom från sina föregångare. En del av mynten var stämplade med kungens porträtt, ett kors och en gravering som beskrev honom som konung över svearna. Olof Skötkonung hade sitt maktcentrum i Sigtuna, som grundades ungefär samtidigt som mynten präglades, i slutet av 900-talet.   

Handeln med andra kristna underlättades av att båda parter var kristna. Skandinaviska handelsresanden kunde bära bevis för sin kristendom som ett slags pass, för att få tillgång till både handelsplatser och fördelar som inte gavs åt icke-kristna. Många lät sig även primsignas, vilket var ett slags snabbdop som innebar tillräcklig kristen gemenskap för att få tillgång till den kristna handeln. Även i handeln med muslimska kalifat var det gynnsamt att vara kristen då ”bokens folk”, det vill säga följare av någon av de Abrahamitiska religionerna, hade bättre handelsvillkor. Förmodligen var vissa skandinaver beredda på att kristnas mer av strategiska än religiösa skäl.