Vikingatiden hade länge haft rykte om sig som en våldsam tid då människor drog ut i krig och plundringståg. Perioden har fått sitt namn från de som stred och plundrade: Vikingar kallades de som for iväg för att kriga - de ‘’for’’ i viking.
Även om krig präglade livet för många människor under vikingatiden var det långt ifrån alla som for i viking. Majoriteten av människorna stannade hemma och levde fredliga liv, till exempel som bönder eller fiskare. 
Vikingatidens samhälle kan beskrivas som militariserat, fast inte alla var krigare. Det förväntades av fria män att att de skulle vara beväpnade och ett slags krigarideal tycks ha funnits i det vanliga samhället. De flesta var krigare var vanliga bönder som frivilligt eller ofrivilligt drog ut i strid. En del valde säkerligen att fara i viking för egen vinning men det var antagligen vanligare att tvingas in i hövdingars, jarlars, eller kungars arméer. Det närmaste man kom professionella krigare under vikingatiden var de så kallade huskarlarna. Dessa var yrkeskrigare som sedan barndomen tränats i krigskonst och som i många fall agerade som en sorts livvakt åt hushållet. En sådan grupp livvakter kallades ofta för hird och var ett av de främsta politiska redskapen för mäktiga personer. 
Vapen var en viktig statussymbol under vikingatiden, just för att det endast var fria män som tilläts bära vapen. Det vanligaste vapnet var yxa, detta eftersom det också var ett verktyg som många människor redan hade tillgång till. Vapen som spjut och svärd förknippades främst med de regerande klasserna. Svärdet har alltid varit en viktig maktsymbol eftersom dess enda användningsområde är strid. Spjut var vanligare än svärd och billigare att tillverka men förknippades ändå med överklass och makt. Delvis för att de användes till jakt av stora och farliga djur, som vildsvin, men säkert också på grund av dess koppling till guden Oden, som bar ett spjut vid namn Gungner.