Vid vikingatidens början hade en mycket egenartad nordisk stil inom konst och ornamentik utvecklats. Det som främst utmärkte konsten i Skandinavien var djurornamentiken, med motiv hämtade från naturen och mytologin. Djuren stiliserades till slingrande mönster och uppbrutna former som kan se ut som ett virrvarr, omöjligt att förstå. Lär man sig att hitta den ofta stränga logiken och tanken bakom mönstren kan man följa slingorna och se djuren bita eller gripa tag i varandra. 

Ofta ser djuren ut som ormar eller drakar, ibland som fåglar, vargar, hästar och till och med människor. Bildvärlden vi möter i smycken, träsniderier och bruksföremål har en innebörd vi sällan förstår idag, men som nog var välkänd och betydelsefull för vikingatidens människor. Kanske kunde de läsa in hela historier där de följde de slingrande mönstren över en brosch eller ett svärdsfäste. 

De föremål som bevarats vittnar om människor som älskade prakt, skönhet och hantverksskicklighet. Att även de mest vardagliga föremål fick en konstnärlig utformning visar hur viktig konsten och hantverket var. 

Konsthistoriker väljer ofta att dela in den vikingatida konsten i sex stilar, var och en med vissa specifika särdrag, och som har fått sina namn efter viktiga fyndorter. Det verkar som om utvecklingen styrdes av mästerliga hantverkare som hämtade inspiration från inhemsk tradition, men också från utlandet, vilket blir allt tydligare under sen vikingatid. 

I Broastilen kan man för första gången se motivet med ”gripdjuret”, ett djur som håller fast andra ornament med tassarna. Många forskare ser Osebergsstilen som en utveckling av denna tidiga vikingatida stil, som inte har många likheter med andra stilriktningar i dåtidens Europa. 

Borrestilen och Jellingestilen var delvis samtida och blomstrade från mitten av 800-talet till slutet av 900-talet. Båda har bandformigt utdragna djurkroppar som flätats i invecklade mönster. 

Vid mitten av 900-talet utvecklades Jellingestilen till Mammenstilen med motiv av bladverk och slingrande rankor. Mästerverk som Bambergskrinet och Harald Blåtands runsten i Jelling är utförda i denna stil. 

Växtmotiven blir ännu mer framträdande i Ringerikestilen vid övergången till 1000-talet. Vid denna tid hade bladmotiv blivit regelbundna inslag i ornamentiken. 

Vikingatidens sista konststil, Urnes, är uppkallad efter Urnes stavkyrka i Norge. De invecklade mönstren av slingrande ormar och djur var också vanliga på 1000-talets runstenar, så vanliga att den ibland benämns ”runstensstil”. 

Trots sina variationer präglas vikingatidens konst av påfallande kontinuitet. Den stora förändringen kom mot slutet av perioden, vid övergången till kristendomen, med ett ökande utländskt inflytande.