Hjälmar

De flesta vikingar bar en tämligen enkel huvudbonad av läder. Hjälmar av järn med någon form av skydd som skyddar näsan, kan ha burits av de rikaste och mäktigaste, knappast av en enkel kämpe. Att vikingarnas hjälmar har horn på sig är en myt som har växt fram genom åren. I strid skulle hornen fångat upp yx- och svärdshugg och antingen gått av, slungat hjälmen av vikingens huvud, eller – om den satt fast ordentligt – brutit nacken på honom. Ombord på vikingaskeppet hade en hjälm också varit en opraktisk huvudbonad, tung, och ständigt i vägen.

Missuppfattningen spreds när den tyska designern Carl Doepler, under senare häften av 1800-talet, en period av tysk nationalism, ritade kostymerna till Richard Wagners ”Nibelungens ring”. Doepler detaljstuderade bilder från den nordiska mytologin, men han använde dock inga hornhjälmar. De hjälmar han skissade var traditionella koniska hjälmar som försetts med pampiga (men ohistoriska) fågelvingar. Vart efter Wagners verk sattes upp runt om i världen fick den lägsta klassen av krigarna i föreställningen enklare horn på sina hjälmar. Detta inspirerade i sin tur nya tecknare och konstnärer, även i Sverige, och myten om vikingarnas hjälmar föddes.

I Norge har man i en hövdingagrav i Gjermundbu påträffat en hjälm som daterats till 900-talet och som man rekonstruerat av fragment. Den har hjälmkam, är gjord av fyra välvda järnplattor och är försedd med nässkydd, men den saknar horn.

Spännbucklor

I många kvinnors dräkt under vikingatiden ingick en hängselkjol som hölls på plats med hjälp av två så kallade ovala spännbucklor. Under dräkten kunde kvinnan bära en linnesärk, och ovanpå en sjal eller tröja av ylle. Det finns delade meningar om var man placerade spännbucklorna. Utgrävningar som gjordes i Birka redan på 1800-talet indikerar att spännbucklorna inte satt så högt upp på bröstkorgen som olika illustrationer visar, utan att de placerades mitt på vardera bröstet.