Hårdföra nordbor var under lång tid stommen i den bysantinske kejsarens livgarde. 

Elitstyrkan skyddade honom mot de som ville åt hans tron och som tack levde de ett priviligierat liv i Konstantinopel. 

Bland bysantinerna blev väringarna med tiden kända som pelekyphoroi barbaroi – barbarer med yxor. 

Själva ordet ”väring” betyder ”edsvuren” och kopplas till Var, den nordiska mytologins gudinna för ed och löften. 

Väringarna var ofta skandinaver som seglat över Östersjön eller nordiska ättlingar från Novgorod, Kiev och andra städer längs med nordmännens handelsrutter. 

Det var klokt av kejsaren att anlita dessa män eftersom livet på tronen var livsfarligt och fullt av statskupper och maktkamper. Livgardet skulle hålla vakt över kejsaren i alla hans förehavande såväl i krig som i vardag. Väringarna stod vid sidan om kejsarens tron, de vaktade palatsets portar, stred på slagfälten och stod beredda med yxor i kyrkan under kejsarens gudstjänster. 

Att få tjänst vid livgardet var dock inte lätt, guld måste byta händer och det var ofta mer framstående och rika nordbor som kunde ta en sådan tjänst. De mindre bemedlade fick tjäna länge i andra förband. Alla måste dock bevisa sina krigarfärdigheter och trohet gentemot kejsaren. 

Även om det är svårt att känna till väringarnas liv i detalj så kan vi foga samman information från olika krönikor och isländska sagor. I samtida skrifter berättas det att de var klädda i azurblå sidenbrokad och hade stridsyxor på axeln. 

Man kan förstå att de storvuxna och lojala nordmännen var beundrade av invånarna, men de beskrivs även som ”kejsarens vinsäckar” då de var kända för att ha en stor förkärlek till kvinnor och vin. 

Den kanske mest kända väringen var Harald Hårdråde, vars karriär som kungaättling startade som väring i Konstantinopel och slutade som kung av Norge. 

Historikerna är osäkra på hur många av de sextusen krigarna som stannade i Bysans, men uppskattar att det fortfarande kring år 1200 fanns cirka tretusen tjänstgörande väringar i Konstantinopel.