Sjöfarten var avgörande för Skandinaverna genom historien

Båtarna och fartygen har varit betydelsefulla för överlevnad och samhällsutveckling. Det var enkelt att bygga fartyg i Skandinavien. Delarna var lätt tillgängliga eller kunde produceras i området, trä för skrov, järn för fästelement och ull för segel. Skeppsbygge och sjöfart krävde organisation, och var en tung börda för samhället. Det kan ha tagit så mycket som 40 000 arbetstimmar för att bygga ett 30-meters långskepp, inklusive tid för produktion av järn, rep och segel. Den tidigaste bekräftelsen på användningen av segel i Östersjön, ser vi på avbildningarna på de gotländska bildstenarna från 800-talet.

Långskeppet

Långskeppet hade både mast och åror, krävde mellan 24 och 50 man vid årorna och hade bara ett enda stort segel. Masten kunde monteras ner för att minska vindmotståndet vid rodd mot vinden, och fartygen kunde också osedda smyga sig in mot en kuststad. Mest typiskt för ett vikinga- skepp är att det är klinkbyggt, dvs plankorna som bildar båtens sidor, borden, överlappar varandra och hålls samman genom att man slagit nitar genom skrovet. Typiskt är att skeppen var spetsiga i båda ändar, ”spetsgattade”, och att både för och akter var högt uppsvängda. Båtarna byggdes utifrån och in: Först lade man ut kölen och reste stäven, därefter gjordes bordläggningen och sist sattes spanten (de trästycken som går tvärs mot båtens längd). Man använde långa, tunna brädor av furu eller ek som ofta inte var mer än 14–15 mm tjocka. Springorna mellan borden tätades med tjärblandad ull. Om båten inte läckte mer än att en man kunde ösa och hålla den flytande ansågs skeppet tillräckligt tätt. Båtarna var lätta och grundgående, vilket var en fördel när vikingarna skulle åka i älvar eller på floder. Stötte de på något hinder i floden, som en fors eller mycket stenar, kunde de ta upp skeppet på land och släpa det en kortare bit.

Ofta dekorerade med drak- eller djurhuvuden

Skepp dekorerade med drak- eller djurhuvuden i fören kallas drakskepp. Drakhuvudet var löstagbart, så att vikingarna kunde ta bort det när de ville visa att de kom i fredliga avsikter. Besättningen hängde också sina sköldar längs relingens utsida, så att de fungerade både som dekoration och som skydd för dem som satt och rodde. I aktern satt en stor åra som användes som roder. 

bildtext:

Det norska Osebergsskeppet från 820-talet är det äldsta fyndet av ett segelfartyg i Skandinavien. Det är 21 meter långt och beräknas ha haft cirka 35 mans besättning. Gokstadsskeppet är 23 meter, med plats för 32 roddare. Dessa skepps topphastighet bör ha varit 11–14 knop och genomsnittshastigheten 6-8 knop. (I litteraturen omtalas ännu större skepp. Olav Tryggvasons legendariska flaggskepp Ormen Långe ska ha varit 55 meter långt och Knut den stores flaggskepp beskrivs som hela 70 meter långt.) 

Photo: © Museum of Cultural History, University of Oslo, Norway