Känn på yxan!

Yxan var vikingens favoritvapen och det första vapnet som man skaffade sig. Stridsyxan var det vanligaste vapnet bland fotsoldater under fältslag och större bataljer. Bladet var trekantigt, tungt och skarpslipat. Skaftet var oftast så långt att man måste svinga vapnet med bägge händerna. En sådan tung yxa kallades ”genja”, och med den kunde man hugga genom rustningar och kapa huvuden och andra kroppsdelar. Det fanns även mindre modeller, som den du nu kan hålla i din hand. Den kallades för ”tenja”. När man stred med dessa yxor skyddade man sig med en sköld. Riktigt skickliga smeder kunde göra guld- och silverinläggningar i vackra mönster på yxbladen. I övrigt tillverkades vikingarnas yxblad av järn. Skaften gjordes helst i ask. Längd: 48 cm. Vikt: 0,7 kg.

Känn på vikingasvärdet!

Svärdet var den frie mannens främsta vapen. Under bronsåldern var svärden korta, cirka 40–70 cm, och ofta gjutna i ett stycke. Under järnåldern blev svärden längre och man brukade tillverka klingan först och sätta fast fästet efteråt. Fästena på de svärd som tillverkades under folkvandrings- och Vendeltiden var ofta utsmyckade med inläggningar av guld och ädelstenar. De vikingatida svärden var däremot enkla och funktionella. De var längre och tyngre men också mer hållbara. Vikingasvärdet var ungefär 80 cm långt, vägde mellan 1,5 och 2 kilo och var lätt att manövrera. Inte alls otympligt och klumpigt som man skulle kunna tro. Det greppades med en hand och hade en bred, dubbeleggad klinga med djup blodränna och något trubbig spets. Svärdets olika delar hade namn. Klingan kallades för ”brand”, fästet för ”hjalt”, blodrännan för ”blodrevel” och spetsen kallades ”odd”.

Känn på tygerna - från vänster!

- Siden, klipptes ofta upp i remsor som sedan syddes fast på klädesplagg för både män och kvinnor. I vissa fall kunde större delar eller hela plagg vara tillverkade av siden.

- Ylle, förekommer i allt från riktigt grova till tunna och finvävda textilier.

- Linnetyg, användes bland annat till skjorta, särk och tunika.

- Yllekypert, kypert är en grundbindning i vävning som ger en snett löpande linje över tyget.

Känn på skinnen - från vänster!

- Bäverfäll som vikingatidens människor gjorde päls av.

- Fårfäll, isländskt får, lämplig till päls.

- Getskinn, lämpligt till handskar. Getens skinn är fastare och mer slitstarkt än fårets och användes i vissa fall även till skor.

- Rårandsläder, läder som garvats vid ytan men som har en rand råskinn kvar i mitten. Passar utmärkt till att göra knivslidor och andra läderarbeten med.

I bordet kan du se:

En barnkolt i naturfärgad yllekypert, dekorerad med sidenremsor av så kallad ”samitum”.

Och en yllekjortel i valnötsfärgad yllekypert inspirerad av olika vikingatida fynd.

Förmodligen bar barnen kolt en bit upp i åldrarna. Ett plagg som var i stort sett lika för både pojkar och flickor. Därefter var kläderna, om vi ser till medeltiden och framåt, likadana som för vuxna, fast mindre. Kjorteln är inspirerad av olika vikingatida fynd.

Benlindorna användes under vikingatiden, få textila fynd har gjorts.

Du ser också en särk i vitt linne med en fyrkantskil under ärmen och kilar i sidorna, med kopia av vikingatida sprundspänne. Och en hängselkjol i blå yllekypert med dekor av sidentyg, så kallat samitum (bygger på fynd från Birkagrav bj 464).

Den vita, släta särken, som bars närmast kroppen, är sydd i linnetuskaft (en speciell bindningstyp som används vid vävning). En traditionell särk med en fyrkantskil under ärmen och kilar i sidorna. Plagget bars närmast kroppen. Kjolens mönster och snitt bygger på textila fynd från Birka och Hedeby. Fynden av remsor är idag oftast bruna men var en gång mönstervävda, ibland i vackra färger.

Bergkristall och karneolpärlor var populära under vikingatiden. Kom till de skandinaviska länderna via de östlig handelsvägarna hela vägen från Kaukasusområdet och Indien.